Jag vet inte vad jag har att säga i försvar. Har kommit fram till att jag inte behöver försvara mig. Har inte bloggat, det är ingen synd - det har varit för att rädda mig. Inspirationen och motivationen har fäst sig vid noll. För att jag ska nå mina mål - och jag ska fan i mig ge mig själv varenda chans, så måste jag sluta blogga. Sluta älta, sluta ägna tid åt allt annat - även planeringen. Jag behöver gå ut och börja göra. Vill dessutom inte dra ned massa andra i skiten, det förtjänar ingen. Att mitt huvud är förstört ska inte behöva drabba andra. Jag uppmanar ingen att sträva efter det jag strävar efter. Jag uppmanar ingen att vara så här ohälsosam.
Men jag vill bara börja vara mig själv igen. Den där personen jag kände så fruktansvärt väl, men som jag har förlorat. Vill hitta henne igen, vill sätta upp nya mål och ambitioner att sträva efter. Vill vara jag igen och vill hitta en bit - om så bara tre hekto - av lycka igen. Ständigt och alldagligt klagar jag, gnäller och skruvar på mig för att jag försatt mig i den här situationen. Vantrivs med andra ord. Ibland känner jag mig apatisk, ibland likgiltig och mestadels bara tom. För att jag har gett och gett, när alla andra tagit. Känner mig så trasig.
Nu ska jag bli hel. Bli den jag vill vara. Vill vara jag igen och må bra på kuppen.
Till alla fina, lycka till. Med era liv och era förhoppningar och mål och strävan. Jag hoppas att ni tror på er själva och vågar ta för er - låt för helvete inga andra trycka ned er. Och nej, nu snackar jag inte om enbart viktnedgång. Lycka till med alla aspekter.
Jag vet inte än om det här är finalinlägget, det kan hända att jag går in och lägger in inspirerarande thinspobilder någon gång - men hoppas inte för mycket. Puss och puss och tack för vad ni gett mig. Nog allt har ni gett mig något. Ett sista, men ett från självaste hjärtat, förlåt.
Några sista rader.
Be the change you always wanted to be, nobody else is going to do it for you.
0